fredagsplaner med skrål likt en annan joel alme.
håkan hellström, förkylning och varma bad.
p.s hon tror inte längre på sitt den gamle och havet-motiv. hon läste slutet och fann det på något sätt snarare som en symbol för människans eviga strävan och förlust. fast hon vet inte. hon vet inget alls i dag. hon är trött och sjuk och jag tror vi skall fortsätta låta henne vara det.
lars winnerbäck en dag i januari
hennes tankar om den gamle och havet
hon tror att fisken är en symbol för religionen som abstrakt fenomen, eller kanske mer precist gud, och att fiskaren står för människan som i sin ambivalens och tvekan till sist ändå bestämmer sig för att döda religionen, döda gud. fiskaren ser fisken som sin broder och trots att hon inte kan sin bibel fullständigt ser hon ändå referenser till den bibliska berättelsen om de två bröderna; kain och abel och hur mordet på brodern fördöms av gud (och nu är det alltså religionen i sig själv som dör). det paradoxa är hur fiskaren ber för att få styrka, för att få styrka att döda den han tillber. dock tror hon inte att detta skapar så stor motsättning att tesen självdör, snarare tror hon att det symboliserar människans dubbelhet. det var ju människan som med sin ondska dödade jesus, hans son trots att de trodde på honom, fadern.
detta var i korthet vad hon tänkte denna sömniga tisdag. nu har hon dock inte läst klart boken och alltså får hon be att få återkomma med tillägg och ändringar om så skulle krävas.
p.s i hennes litteraturhandbok står det om hur historien kan ses som en beskrivning av författarens eget skrivande, hans uppgång och fall. jaja. nog så.
tankar kring vestibulit och hur hon blev frisk.
De låg med varandra i kväll igen. Hon och han, de. Hen.
Om ni inte känner henne kanske ni tror att hon är sexfixerad, fixerad vid att berätta för andra om att hon minsann får ligga. Men det handlar inte om det, inte alls. Hon har en sjukdom, förstår ni. Men det är det ingen som vet, det är det inget man talar högt om. Sjukdomen finns inte ens, inte alls, eller åtminstone nästan inte. Det står om den i veckotidningar ibland, men dessa har inte hittat vägen in i landets gynekologstolar, i alla fall inte alla och det finns ändå ingen lösning. Då hon sökt hjälp har det talats om inbillning, eller så har de förstått vad det handlar om, men sagt till henne att det finns ingen hjälp att få, det finns inga resurser, ingen forskning. Det är ju en kvinnlig sjukdom det hon har, explicit uttryckt; "ont i fittan". med ett finare ord; vestibulit.
Hur kom det sig då att hon drabbades av detta?
Hon har funderat ganska mycket över det. Hon har haft ganska mycket tid att fundera på det då det onda gjort det omöjligt att fokusera på något annat. Det gör inte enbart ont under själva sexet förstår ni, det gör ont av annat med, av allt. Hon har funderat då hon tappat upp ett bad klockan fem på morgonen, då när smärtan gjort det omöjligt att sova. Hon har funderat då hon suttit med särade ben på toaletten i timmar då smärtan gjort det omöjligt att gå, stå, ligga eller sitta med benen samman. Hon har funderat då hon inte kunnat cykla, då det har ömmat så att hon fått stå upp och trampa. Hon har funderat när han, honom som hon älskar har fått sitta vid datorn mitt i natten och söka information, söka svar och lösningar som inte finns medan hon ligger med en frusen broiler invirad i en handduk och trycker mot det onda, kyler ner och bedövar, dövar och får henne att glömma sin kroppsdel för en kvart eller två. Till sist har hon funderat alla de gånger hon har försökt och velat och hoppats på att kunna ligga med honom. Kunna genomföra "ett riktigt ligg" utan avbrott och utan smärta.
Men vad kom hon fram till då? Hur löste hon "problemet"? Hur kommer det sig då att hon nu kan ligga, att hon faktiskt redan legat lika många gånger detta året som hon gjorde augusti 2006 till november 2008?
Hon tror inte att det finns några enkla svar på frågan. Lika lite som det finns svar på varför just hon drabbades. Hon tror dock att det finns bidragande orsaker och att dessa stavas stress, press, missnöje med sig själv, kroppskritik och en allmän känsla av att inte räcka till, att inte vara nog, inte duga.
Hennes sätt, som inte behöver vara någon annans sätt var att hoppa av duktighetsutbildningen hon inte trivdes på, dra ner på kurserna hon gick "bara för att de är så roliga och intressanta", sluta på jobbet hon inte gillade, slänga ut spegeln på väggen som sa att hon var ful/fel/fet och flytta från göteborg där mycket av det stressande och pressande fanns.
Nu kanske ni tror att så fort hon kom till Stockholm, så fort hon klev av x 2000 den där dagen i augusti så var allt bra och fint. Så var det inte. Hon har haft ont sen dess, men inte så mycket, inte så illa, inte så ont. Hon har tvivlat tvekat och mått dåligt sedan dess, men hon har inte kännt sig så pressad. hon har lärt sig att slappna av, att fokusera på en sak, att stanna upp. Att andas (eller nej, hon tror inte på sånt, hon tror inte på meditation och andning, men hon tror på att slappna av). I alla fall hon har slappnat av, fokuserat och sakta, sakta har hon mått bättre och bättre och tillslut har hon helt slutat ha ont.
Vad tror hon då, till sist?
Jo, till sist; alla gynekologer och ungdomsmottagningar som inte vill förstå och som avfärdar sådana som henne, sådana som har ont men är utan symtom. Snälla, gör inte det. Lyssna, snälla lyssna. Vi är ganska många förstår ni och kanske går det, åtminstone i vissa att dra paralleller mellan vestibulit och alla de rapporter om den press unga tjejer har på sig. Faktum är att sjukdomen hon haft och som så många andra fortfarande har är en sjukdom som uppstått de senaste åren och som utvecklats och ökats parallellt med den ökade pressen på kvinnor av i dag. Samband, någon?
